Hoppets gudom

Få uttryck kunna så enkel reduceras mot en floskel som ”hopp”. ”Det bör nog åtgärda sig”, säger vi mot varandra – även då vi ej har ett aning ifall hur lösningen ska titta ut. ”Vi måste hoppas på detta bästa.” alternativt så drar vi mot med detta klämkäcka: ”Så länge detta finns liv, finns detta hopp.”

Om alternativen står mellan hopp alternativt hopplöshet existerar det förvisso en god sak för att välja detta förra. vilket livshållning existerar det allt annat än konstruktivt för att gräva ned sig inom hopplöshetens gyttja. Men då vi talar kristen tro är detta ändå något annat än positivt tänkande vi syftar på. detta kristna hoppet, säger Skriften, har ett substans. detta är oändligt mycket mer än ett tilltalande slogan.

Det kristna hoppet bygger helt enkelt vid en verklighet utanför oss själva.

Hoppets verkliga substans

Det existerar detta likt gör för att Paulus är kapabel skriva mot församlingen inom Rom: ”Må nu hoppets Gud fyllning er tillsammans all lycka och frid i tron, så för att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft” (Rom ). inom en enda mening lyckas aposteln denna plats slå fast både för att hoppet existerar en egenskap hos Herren själv – han existerar hoppets Gud – samt att oss som känner honom är kapabel få nåden att ”överflöda” i detta hopp.

Vad innebä

•

Romersk mytologi

Ur innehållet: Gudar | Lexikon
Den romerska mytologin är i flera avseenden knuten till den grekiska då romarna importerade flera av gudarna från grannlandet i öst och införlivade dessa i sina religiösa föreställningar. Det skedde likaledes med gudar från andra kulturer, inte minst från den etruskiska. Därutöver fanns vad som kan kallas inhemska gudar och gudinnor, vilka dock efter den romerska invasionen av Grekland på talet i allt högre grad ersattes av grekiska förebilder.

De införlivade gudarna, vilka gavs nya namn, bör betraktas som förebilder och inte nödvändigtvis som direkta motsvarigheter då romarna hade en annan kultur och historia. Ett exempel är krigsguden Mars som var central i romersk gudsdyrkan medan förebilden Ares hade en mer undanskymd roll i den grekiska. Att romarna var ett mer krigiskt folkslag än grekerna lär ha spelat in. Av liknande anledningar skulle Apollo, motsvarigheten till den mäktige Apollon, bland mycket annat förknippad med konstarterna få en mer tillbakadragen roll i romarnas gudavärld. Likväl skedde ingen utveckling av de importerande gudarna i den mån att nya myter kring dem uppstod utan i stället skedde omtolkningar

•

Romersk mytologi

Den romerska mytologin ärvdes till stor del från den etruskiska mytologin med åtskilliga lån från grekisk mytologi.

Legenden om Roms uppkomst

[redigera | redigera wikitext]

Enligt legenden fördrevs en konung av sin bror någon gång i tiden, och hans enda dotter tvingades bli prästinna - en vestal. Prästinnorna i Vestas tempel var tvungna att vara oskulder, men krigsguden Mars förförde den nya och hon födde tvillingar. Som straff blev barnen satta att dö i floden Tibern, och kvinnan murades in i templet. Enligt myten råkade en varghona komma förbi. Hon tog hand om barnen, gav dem di och omvårdnad så att de överlevde. En dag kom en herde förbi vargens håla, upptäckte pojkarna och tog dem med hem till sig för att uppfostra dem. Så blev det känt till vilken släkt de hade sin börd, och att de hette Romulus och Remus. Kring floden Tibern fanns vid den här tiden sju större kullar. Romulus och Remus byggde en stad, Rom, på en av dessa kullar. Romulus sade vid stadens grundande att ingen någonsin skall korsa dess gränser och i så fall bli dödad: men sedan hoppade Remus över gränsen och blev omgående ihjälslagen. Varpå Romulus tog på sig att bli den förste av Roms